Det är över trettio grader varmt i skuggan när jag under söndagen låser fast min cykel utanför Berliner Philharmonikers gula konserthus. Klockan är halv fem på eftermiddagen och de flesta herrar i publikhavet har liksom jag kostym men har lämnat slipsen hemma. Det är fruktansvärt hett. Jag beställer en vattenflaska i baren, men mina kort och pengar har jag liksom slipsen farit utan. Serveringsdamen som håller i de åtråvärda dropparna beklagar och lägger raskt tillbaka flaskan i en ishink. Jag finner mig dock och lånar med ett tomt glas som ur vattenkranen på herrtoaletten fyller med vatten. Inte glamoröst men löser dock min törst efter ett par påfyllningar.
Man framför Wagners "Die Walküre" och jag fick tag på en av de sista dyrbara biljetterna. jag har dessutom en personlig inbjudan ifrån Terje Stensvold som har bett mig att komma till solistutrymmet efter föreställningen. Terje iklädde under våren rollen som "Blåskägg" när han sjöng mot min Paulina på Stockholmsoperans scen. Han är med sina 68 år enormt erfaren och sjunger om möjligt bättre och bättre för varje gång jag hör honom. När jag tänker efter så är alla kvällens solister erfarna. Christian Elsner som Siegmund och Ewa-Maria Westbroek som Sieglinde för att nämna några ur stjärnbesättningen.
När vi i publiken har intagit våra platser (det är inte lätt, huset är som en trapplabyrint) blir det jubel och applåder när orkestern gör entré och de nickar gillande emot oss. Det är en mäktig uppställning. Jag räknar till åtta kontrabasar och sex harpor vilket är ovanligt i de flesta orkesterbesättningar. Men inte här.
Simon Rattle, orkesterns chefdirigent, gör entré med en redan i rollen nedbruten Sieglinde. Trots att det är konsertant så blommar det från scenen till det mest sceniskt gripande och medryckande som jag på länge har sett. Solisterna är fenomenalt övertygande i deras gestaltning samt kommunikation sinsemellan och publiken bokstavligen lutar sig mot scenrummet för att inte missa ett ord eller en gest.
Här inser jag att många sångare, som är medvetna, själva ur sin del av musiken kan forma en trovärdig karaktär som är tydlig i avsikter och agerande. Vad vi behöver regissörer till är jag inte alltid säker på. Publikens möjlighet att självt få bearbeta dramatiska intryck från ett övertygande musikalisk uttryck hämmas alltför ofta av en regissörs desperata ambition att till varje pris bli omtalad.
När Loge med hjälp av musiken ifrån de sex harporna tänder elden kring Brünnhilde bål hörs snyftningar från publiken. Vid slutackordet vet vi som är där att vi har delat unika känslor tillsammans och allt med de enklaste uttryck.
När jag möter upp Terje säger han spontant på norska att "Ikväll var det flott, alle sang flott och Publiken var sikelig med på allt vi gjorde!".
"Ja" svarade jag.
Vi var "sikelig" med bara för att ni var och sjöng så naturligt som ni gjorde. Ni var bara- och det är ibland det finaste man kan få som publik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar