lördag 14 juli 2012

Den som inga byxor har...

                                                 Två meter opera

Komische Oper avslutade sin säsong med att under en vecka visa det gågna årets premiärer. Verk som "Idomeneo", "Carmen", "Xerxes"..osv. Det var bra köptryck inför veckan och jag var för en gångs skull ute i god tid. När jag så stod på Unter den Linden med den långa biljettremsan i fickan kände jag mig rik och förväntasfull.

Samma vecka drog Berlin Fashion Week igång och staden bokstavligen kryllade av modeller i dyra kreationer. I slutet av Strasse des 17. Juni var det avspärrat och man möttes av ett enormt tält. Jag cyklade ofta förbi under veckan och försökte då och då få en glimt av spektaklet men hindrades att komma närmare av vakter och stängsel.
Nåja, man kan inte vara överallt och jag hade ju redan min vecka planerad. Opera en masse!

På Komische Oper var det festligt värre. Hela publiken bjöds på vin i entrén medan en ciceron berättade om dramats innehåll. Tjusigt och omsorgsfullt. Det var i sanning en blandad påse karameller och jag tyckte särskilt mycket om Xerxes av Stefan Herheim. Helt lysande! Dock kastade jag in handduken i pausen på "Bronshästen" av D. F. E. Auber. Det var för mycket fars och jag blev åksjuk av alla djur som konstant hade sex på scenen. Samma sak i Friskytten som bjöd på en Max med bar rumpa. Inte särskilt chockerande eller kreativt. Bara dåligt.  

När jag kom hem till Savignyplatz gick jag igenom min post. Bland reklam och avier låg det ett rött kuvert. En designer som jag nyligen träffade under en middag hade skickat en personlig inbjudan till Berlin Fashion Week. Hon undrade om jag hade lust att närvara när hon nu snart skulle visa sin nya kollektion? Jag måste här erkänna att jag  kände mig som Kalle i "Kalle och chokladfabriken" av Roald Dahl. Samma fjärilar i magen som när Kalle hittar en gyllene biljett under chokladkakan.

Självklart accepterade jag inbjudan.

I slutet av veckan valde jag omsorgsfullt ut skjorta och kavaj innan jag trampade iväg med den gyllene inbjudan. Vakterna var trevliga och en värdinna guidade mig till ett chambre separée där jag fick träffa dagens sponsorer och kreatörer. Här fick jag även veta att designern hade valt att döpa ett par turkosa byxor efter mig. Det kändes lite konstigt men jag tackade för omtanken. Publiken tog sedan plats kring catwalken och efter ett tag dansade byxan Vincent in. Hela kalaset var över på 10 minuter och det var stilfullt.

Nu kan jag således bära ett par byxor med mitt namn och slippa utsättas för samma sak som den stackars nakne Max tidigare under veckan.

"Han som sjöng med rumpan bar, han ej några byxor har."



 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar